..den här gången är det på riktigt. Fast ändå inte. Det riktiga är mitt sjukdomstillstånd, jag mår skit, det släpper inte en tum, snarare tvärtom. Det oriktiga är att det "bara" är ett vanligt virus, ett virus som hängt i ordentligt i drygt 4 veckor nu men det finns liksom inget botemedel mer än vila. Jag försöker vila men det är svårt, det är ju alltid stoj och liv här i vår lilla lägenhet. Har ett eget rum med stängd dörr men jag hör ju allt som försiggår där ute, skrik, bråk, hostningar, spring osv.
Det positiva är supermamman Frida! Du briljerar som en olympisk mästare i balansgång med två matkassar och två barn på armarna. Hur du orkar är svårt att förstå, för jag skulle nog inte göra det. Hoppas på att kunna vila ut mej denna helg för att komma tillbaka med nya krafter nästa vecka när jag ska ta över hemma-förälder-rollen. Jösses vad oförberedd jag känner mej, ungefär som att gå på en mattetenta i nåt man inte ens kollat upp vad det handlar om i två årskurser över min egen...
Dagens ros går till Frida som för tillfället är ute och drar Gnälliot i pulkan. Det var visst pappa som skulle dra pulkan men det orkar han inte och här nånstans rubbades Elliots grundvalar och allt var upponer när han forslades ner i trappuppgången under mammas arm, sådär lagom nöjd om man ska försöka uppskatta kraften med vbilken ytterdörren stängdes. *PANG*
Nu halkade jag ifrån ämnet igen, dagens ros till dej Frida, du är bäst i hela världen! Puss!
/Thomas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar