Inte fullt så kaotiskt

En dag i taget. Det är vad man får ta. Gårkvällen va tuff. Jag och T missförstod varann, jag var tvungen att rusa för att Wille skulle få mat. Med tårarna rinnande möter jag grannens tonårsson som har hela kompisskaran med sig i trappen bärandes på datorer... "hej, hej, hej..." Dom tittade underligt på mig... inte så konstigt kanske.

Men idag känns det bättre. Lille Wille har fått komma ut ur sitt isoleringsrum och dessutom får vi nu ta med honom till patienthotellet. Trycket släpper lite. Det känns som det blir mer och mer vår son, vårt barn. Känns konstigt att lämna honom i sin lilla plastkorg och gå därifrån. Det känns som det är sjukhusets barn på nåt sätt. Han bor där, inte här hos oss...

Nästa vecka hoppas jag att vi får ta med honom hem. Han kommer fortfarande vara inskriven på sjukhuset, men på hemsjukvården. Vilket innebär att det kommer hem en sjuksyster ett par gånger i veckan, byter sonden, väger och kollar läget.

T är hos lillen nu. Han har praktiskt prov i sondmatning. Jag gjorde det igår. Inga konstigheter bara annorlunda matning. Jag pumpar för glatta livet. Erbjuder bröstet vid varje matning. Han börjar lära sig hur man äter. Det går lite bättre för var dag som går. Snart hoppas jag att vi kan börja amningsväga. (vägning före och efter amning för att se hur mycket han har fått i sig och sedan dra av den mängden från sondningsmaten)

Ikväll vägde han 2065 gram. Han har gått ner 200 gram sen han föddes. Vi tror att han vänder kurvan ikväll och börjar lägga på sig lite hull. Det kan han behöva.

Magen känns bättre idag också. Jag kan gå mer upprätt. Jag får visserligen sammandragningar ibland, speciellt efter jag har ätit mat. Det gör ont! Nästan så jag tror att hela magen ska spricka upp, men det gör den ju inte. Phu! Men det går åt rätt håll. Det absolut jobbigaste med såret på magen är att jag inte får lyfta upp Elliot. Han kommer och sträcker upp armarna och vill upp i famnen. Jag säger att jag inte kan. Han vänder sig om och går iväg och gråter, slänger sig på soffan eller på golvet. Riktigt dramatiskt ska ni veta. Men det är ändå så svårt. Jag vill ju så gärna bära på honom.