Infall och Utfall

T fick ett infall att åka till Göteborg i helgen för att tävla i downhill. Ett gäng kompisar skulle åka ner och vi kunde åka med en av dom (eftersom vår bil inte funkar). Elliot och jag skulle passa på att hälsa på farmor och farfar då T cykla. Kl 09.00 skulle vi bli hämtade.

Vi väntade och väntade. Gravida Frida blev grinigare och grinigare. Över en timme sen dyker bilen upp. Det va ju på tiden... Tyvärr fick dessa cykelkillar som jag tidigare aldrig träffat inte världens bästa intryck av mig, kan jag tänka mig.

Hur som helst. Vi kom iväg 1½ timme sent från Karlstad. Skump, skump, skump hela vägen ner till Göteborg. Thomas drog iväg och tränade och jag och Elliot umgicks med farmor och farfar.

På söndagmorgon upptäckte jag att jag blödde lite så vi ringde sjvrådgivningen som rådde oss att åka in till Sahlgrenska för kontroll. Jag tog med plånbok, mobil och journal (som jag rådigt nog hade tagit med på resan). I sista sekund stoppade jag även ner kameran i T's ficka. Ifall, ifall... Vi åkte till Mölndals förlossning, fick träffa en barnmorskestuderande som kände på magen, lyssna med trätratt och tog ett ctg.



Hon sa inte så mycket utan kallade in en läkare som gjorde vag. undersökning och upptäckte, till allas vår förvånad, att jag var öppen lite drygt 2 cm. Jag hade ju visserligen haft lite molvärk en vecka eller så men inte tänkt mer på det.

När dessa två faktorer blev kända skickades vi direkt till Östra sjukhuset. Där har de en avdelning för förtidigt födda. Väl där blev det ännu en undersökning av läkare både med ultraljud och vanlig vag undersökning. Hon konstaterade samma sak men berättade dessutom att bebisen låg på tvären. Vilket inte direkt är optimalt. Jag las in direkt. Fick ett rum och en rock sen var det sängläge som gällde. Vid varje fysisk ansträngning fick jag värkar. Jag kunde inte ens skriva ett sms utan att få värkar.

Före vecka 34 försöker man alltid stoppa ett värkarbete då bebisens lungor inte anses redo förän i vecka 34. På söndagen var vi i vecka 33+3 och de trodde att om vi klarade oss till vecka 34 så kunde vi få åka hem till Karlstad. Jag fick därför Bedapred för att stoppa värkarna och kortison för att hjälpa bebisens lungor att mogna till sig.


Bara att vända sig i sängen var en riktig pärs. Inte kunde jag ligga särskilt länge på samma sida heller.

Elliot fick komma på besök en liten, liten stund på söndag eftermiddag. Han ville ju naturligtvis klättra upp i sängen till mig. Gärna klättra på mig också... Det är ju hur svårt som helst att låta bli att ta upp honom i famnen. Eller snarare att inte göra någonting. Han tittade så menande på mig och undrade varför mamma inte var som hon brukade.



T ordnade sig en plats i saccosäcken med tidning och godispåse. Fanns liksom inte så mycket annat att göra på rummet.



Under hela dagen och natten kom barnmorskan in med jämna mellanrum och kolla ctg och gav mig Bedapred och Bricanyl mot värkarna. Eftersom värkarna aldrig försvann helt blev vi förvarnade om ett antal olika scenarion som kunde hända.

- Stannar värkarbetet av och vi kommer in i vecka 34 så kan vi bli skickade till Karlstad.
- Fortsätter värkarbetet och blir starkare fanns två alternativ
- om bebisen vänder sig själv och lägger sig med huvudet neråt så kan jag få föda vaginalt.
- om bebisen ligger kvar i tvärläge och vattnet inte går kanske de skulle våga göra ett vändningsförsök men det skulle nästan garanterat leda till förlossning.
- om vattnet går blir det akut snitt.

Tidigare ville jag verkligen inte att det skulle bli snitt men efterhand dagen och natten gick och jag fick vänja mig vid tanken så ändrade jag inställning. Bara bebisen mår bra så spelar det ingen roll på vilket sätt han kommer ut. Jag hade ju som sagt mycket tid att tänka på.

På måndagmorgon kom en läkare in och undrade om vi ville vara med i en stor studie om prematura förlossningar. Studier är bra, annars skulle inte utvecklingen gå framåt så jag sa Ja. I proverna ingick ännu en vag. undersökning med prover från cervix, blodprover och fostervattensprov. Läkaren berättade att det finns en liten risk att vattnet går vid ett fostervattensprov men det var nog ingen fara enligt vad han kunde se på ultraljudet.

Så fort han satte nålen i magen kände jag hur vattnet gick och talade om det för läkaren.
Här fortsätter Thomas skriva...

Läkaren sa nåt i stil med "nejdå, det gör det inte".
Frida sa nåt i stil med "jo, jag tror vattnet gick nu, det blir blött i trosorna"
Läkaren replikerar nonchalant "det är nog vattnet på utsidan du känner" men jag fattar fortfarande inte vilket vatten han menade, kanske tvättspriten eller gelen till ultraljudsapparaten?
Läkaren drar ut nålen efter att ha fått lite fostervatten i sitt provrör och kollar med ultraljudet om fosterhinnan är intakt vid "utgången" vilket han konstaterar på skärmen, högst vetenskapligt.
Frida säger "jo, nu går vattnet"
Läkaren och systern kollar i trosorna och visst sjutton kommer vattnet. Nu blir det en jäkla fart! Systern tar färdigt blodproverna och läkaren påkallar hjälp i form av barnmorska och läkare mfl. På ett par minuter kommer det en massa folk och presenterar sej som diverse narkosläkare, narkossköterska etc etc samtidigt som vår barnmorska går i taket och nästan skriker "HAR NÅGON RINGT DOKTORN?!" flera gånger. Doktorn var visst underrättad för hon dök också upp på vad som kan beskrivas som ett coctailparty, allt som fattades var coctails. Kejsarsnittet var ett faktum.

Ganska snart var det bara jag, Frida och barnmorskan kvar i rummet, barnmorskan fortfarande något stressad och ger oss nya kläder och hårnät från landstingets förråd med riktigt sexiga kläder för operation. Vi hinner knappt få på oss dem förräns vi rullar in i rummet brevid där ett akut kejsarsnitt väntar. I det nya rummet är det slangar, apparater, lampor och minst 10 pers med varsin uppgift inför den stundande operationen. Alla pratar med Frida och några med mej, vi får instruktioner, nålar sätts i armar, infart här, extra infart där, maskiner kopplas och blodet flödar från felsatta nålar. Frida blundar och försöker att bara andas och slappna av. Hade det varit jag operationsbordet hade jag ägnat tiden åt att få full panik. Frida håller sej lugn även om pulsen inte direkt är vilopuls (jag hade koll via maskinen till höger om mej, EKG nånting tror jag).



Frida rullas över på sidan för nu ska de lägga en ryggmärgsbedövning. Den är snabbt lagd och Frida kände i princip ingenting, inte vad jag märkte i alla fall. Hon rullas tillbaka och nån i teamet svabbar magen med sprit ett antal gånger för att få allt rent. Efter en stund frågar narkosläkaren om bedövningen tagit. Kalla sprittussar används för att testa om hon känner kylan. Efter en kort stund har bedövningen tagit och ett skynke sätts upp vid fridas bröst så att vi inte ska se vad de håller på med. Det är jag oerhört tacksam för för jag har sett kejsarsnitt på TV och det var inte alls vad jag föreställde mej att det skulle vara, om jag skulle använda ett ord att beskriva ett kejsarsnitt så tror jag att jag skulle använda ordet VÅLDSAMT. Detta för att de är ganska brutala när de ska plocka ut den lille, det måste gå fort, snittet är litet och det är inte alltid den lille ligger perfekt för att plockas ut. I vårt fall ligger den lille på tvären och det är ett akut kejsarsnitt för att det är risk att navelsträngen ploppar ut och ner där bebisen är tänkt att ploppa ut och om det händer innan de är redo att plocka ut bebisen så är det inte så bra tydligen.

De sätter igång med själva ingreppet strax efter de har förklarat att de kan behöva använda en del kraft för att få barnet i rätt position och för att plocka ut det. Mycket snart efter den varningen ser det ut som Frida är utsatt för ett hajangrepp. Huvudet är still och underkroppen rör sej hastigt från sida till sida och rycker en hel del. Frida bara blundar och andas. Snart hörs ett lågt skrik och barnmorskan (?) kommer med en liten rödvit varelse som Frida får se som hastigast innan de tar honom till rummet brevid där barnläkaren väntar. Jag följer med barnet precis som vi bestämt innan. De rensar luftvägarna och ger lite syrgas så att det ännu namnlösa livet kommer igång ordentligt. Här kommer mina tårar nerför kinderna. Han är så fin. Så liten. Min son. Vår namnlöse son. Jag klipper navelsträngen (det är rätt sega grejer) och påminner om att de ska skicka en bit navelsträng till Karlstad för den studie Frida varit med i. Hinner själv tänka att det är knasigt att jag kommer ihåg det i detta luddiga ögonblick med känslor upp över öronen. Lillen ligger bara en minut på bordet, sen är det dags att gå upp en våning till Neonatalavdelningen. Innan vi lämnar våningen (våning 4 Frida, kommer du ihåg?) stannar vi hos Frida och visar henne lilleman. En snabb puss och lite tårar hinner vi med innan jag bär den lille i famnen uppför trapporna och in i ett undersökningsrum på neonatalavdelningen.


Här tas tempen, längden mäts, vikten tas och blodet kollas. Allt ser bra ut. 2265gram, 45cm. Ultraljudet hade räknat ut att han skulle väga 2.2kg så det var rätt bra.

Nu tas lillen till ännu ett nytt rum där han får en värmesäng och kopplas till diverse apparater som mäter syresättning, puls och nåt mer. I detta rum ligger redan ca 4 barn, några i kuvös, några i värmesäng. Jag ser på nåns namnskylt att han har legat där sen i mars. Vi har alltså inte den minsta bebisen i rummet, det känns tryggt. Han behöver inte syrgas utan syresätter sej själv bra och alla värden ser bra ut. Hur länge jag stannar hos lillen vet jag inte. Det är många tankar och känslor som fladdrar genom huvudet och ett suddigt lugn infinner sej, känner mej nästan lite berusad och darrig. Jag får höra att Frida är ihopsydd och är tagen till uppvaket en trappa ner. Jag beger mej dit, lillen är omhändertagen av de duktiga sköterskorna som alltid finns i rummet för att kolla barnen.

Frida ligger i sängen och vilar, något medtagen och fortfarande bedövad. VI kramas och pussas lite och jag förklarar var lillen är, hur han mår och hans vikt, längd osv. Efter en stund går jag och rensar vårt rum på våra grejer, vi har fått ett nytt rum en våning upp. När allt är klart med våra grejer så går jag tillbaka till Frida och vi rullar upp henne till lilleman så hon får se honom. Efter det är allting luddigt för mej, en massa stress som släppte där tror jag. Tror inte jag ska skriva mer om detta heller, det kan bli historiens längsta blogginlägg och det skulle ta några veckor till att skriva.