Så har vi fått det prick för prick; lillen är allergisk mot katter.
Vi var på barnmedicin idag och träffade överläkare H, vars sköterska testade Elliot mot katt, ägg och fisk. Han visade reaktion mot katt. Det betyder att vi måste ge bort katterna. Det känns både ledsamt och skönt. Elliot är ju stormförtjust i Traste speciellt. Elliot kan dra och slita i svansen, klättra över honom och Traste bara ligger och tittar lite lojt. Härom dagen när Elliot var ledsen och bara satt och grät så kom Astro springandes och strök sig och ville trösta.
Å andra sidan är ingen av katterna särskilt populära när de jamar så Elliot vaknar. Traste kan, när matdags närmar sig, gå utanför sovrumsdörren och jama demonstrativt. Samma katt är föga omtyckt när han tuggat i sig blomblad/för mycket mat/plast och kräkts på mattan.
Livet utan katt:
Vi kan ha mattor! Slipper vakna av högljutt jamande. Inga nerkissade skor. Lillen kan få eget rum och vi kan ha sovrumsdörrarna öppna. Vi kan ställa soppåsen vid dörren på kvällen för att komma ihåg att bära ut den på morgonen utan att den är söndertuggad när man kommer upp. Tygtjuven försvinner. Vi kan resa bort utan att behöva be nån (läs mamma) vara kattvakt.
Hur mycket jag än svär åt katterna stundtals så kommer jag nog gråta en skvätt när de är borta. De har ju ändå varit en del av vårt liv de senaste 6 åren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar