Förlossningen

Fredagen den 9 februari var Thomas och jag till min/vår barnmorska Cecilia för kontroll. Vi beklagade oss så att inget händer och att vi nu gått 12 dagar över tiden. Jag kände som om jag skulle vara gravid resten av livet. Inga tecken alls på att knyttet ville komma ut till oss. Men bm sa att det kan säga "poff" också börjar det. Jaja... visst, tänkte vi. Eftersom vi hade gått såpass många dagar över tiden så fick vi en tid på ultraljud på måndagmorgon för att bedöma om ev igångsättning. Så knyttet skulle alltså ut, någongång.

Efter bm-besöket käkade vi pizza på stan och åkte sen hem till mamma för fika. Moster Wivi var där och vi beklagade oss ännu mer att inget händer. Vi tog bilen hem och körde in i garaget vid ungefär 17.50. När jag kliver ur bilen känner jag att det blir alldeles blött i byxorna. Gaaah! Nu börjar det! Jag blir nervös, pirrig, förväntansfull och glad. Äntligen! Det sa verkligen bara "poff" också börjar det, precis som bm sa.

Vi går upp till lägenheten, fyra trappor ovanför garaget. För varje steg sipprar det mer vatten. Väl uppe går jag på toa och kollar färgen på vattnet, som är klart, och lägger en binda i trosorna. Sätter mig vid datorn en liten stund, leter upp numret till förlossningen och ringer. Eftersom vattnet är klart och jag känner att knyttet rör sig som vanligt så behöver vi inte komma in direkt. Vi kan vänta med en kontroll till morgonen efter. Såvida inte värkarbetet kommer igång och vi åker in av den anledningen. De säger åt mig att ta tempen innan jag går och lägger mig bara.

Eftersom sånt här tar tid så gjorde jag iordning med handduk i soffan, hämtade cola, termometer och dagboken för att skriva ner vad som händer. Vila är ju bra, spara på krafterna. Jag hinner bara skriva några rader och klockan är då 19.10 när jag börjar få sammandragningar. De gör inte ont men det pressas ut massa vatten vid varje sammandragning. Bindan gör ingen vidare nytta. Dessutom är jag nödig så jag går in och sätter mig på toa. Strid ström med fostervatten. Känns som det inte är nån idé att gå från toan ens. Sammandragningarna börjar göra ont och känns mer som värkar.

Jag säger till Thomas, som grejar i cykelrummet, att han kanske ska börja göra smörgåsar om han vill ha med sig det till förlossningen. Äsch, det hinner jag sen, säger han. Värkarna börjar göra rejält ont och Thomas klockar den första värken kl 19.29. Jag har TENS-apparaten på men den gör ingen nytta för nu gör det ONT! Säger till Thomas på allvar att om han vill ha smörgåsar med så bör han göra dom NU! Då blir det fart på karl. Han gör smörgåsar, klockar värkar och annat som jag inte riktigt registrerar. Jag ligger på badrumsgolvet på alla fyra för det är så det gör "minst" ont.

Det gör så ont så fort. Och om det gör så ont nu, hur ont ska det då inte göra när det börjar göra riktigt ont? Jag hinner inte riktigt med eftersom värkarna är så otroligt smärtsamma på en gång. 19.40 klockar Thomas värkar som är täta och olika långa.

Någongång efter 20-20.15 vill jag inte vara hemma längre. Jag får på mig Thomas svarta mjukisbyxor och skor. Thomas får ta jackan i handen. Han frågar om han ska ta med cd-spelaren men jag säger att skit i den. Det gör så förbaskat ont! Det går över förväntan att ta sig ner för de fyra trapporna. Jag går så fort jag kan mellan värkarna. I tredje trappan får jag en värk, stannar och grabbar tag i räcket och Thomas. Då kommer en granne. Jag står och flåsar och grymtar mitt i hans väg. Han stannar ovanför oss och bara står där, helt förstelnad. Thomas får säga åt honom att han kan gå förbi innan han rör sig.

Innan nästa värk hinner vi ner till bilen. Jag vräker mig in i baksätet. Halvligger på bb-väskan. Vi åker och det är inte många metrar att köra men det känns lite som en evighet ändå. Tidsperspektivet är som bortblåst redan. När vi kommer fram blir jag sur för att Thomas har parkerat på parkeringen och inte kört mig ända fram till dörren. Jag stapplar iväg mitt i vintern, utan jacka men kylan bekommer mig inte. Kommer fram till dörren, som är LÅST! Men hallå! Jag orkar knappt stå och dörren är låst! Thomas ringer på klockan vid sidan av dörren. Tar en evighet innan någon svarar på förlossningen. Thomas hinner precis ringa på en annan knapp okcså innan förlossningen svarar och säger att de kommer och öppnar. Direkt efter svara en annan röst. Jag har värkar och låter väl en del i bakgrunden för rösten frågar om han har en gravid kvinna med sig. Doh! Då kommer barnmorskan och öppnar en dörr på sidan om den vi har ryckt i. *undrar fortfarande om den var öppen*

20.40 Kommer in till förlossningen enl journal.

Barnmorskan pratar säkert med mig men jag minns inte vad som sägs. Jag får kliva upp på en säng som står i korridoren. Den är hög att komma upp på. Står på alla fyra på sängen. Känns bäst så. De kör in mig i hissen och upp till förlossningen. Blundar. Ont, ont, ont! Kommer in på ett rum. Får byta säng. Krångligt. Vet inte vilka eller hur många som är på rummet. Undersöks och är fullt öppen. CTG:n får ingen bra kontakt, skapelektrod säts. Av med kläder. Får lustgas. Thomas hjälper mig. Talar om för mig att andas ordentligt.

21.15 Skiftbyte

Nya barnmorskan pratar som min yogalärare, dom är från Kristinehamn båda två. Nya uskan känner jag igen. Hon brukar åka samma buss som jag på morgonen. Tror jag står på knä ett tag. Bm vill undersöka så jag får lägga på mig rygg. Allt är ett töcken. Jag hör Thomas tydligen i ena örat, han "skriker" att jag ska andas. Bm är en svag röst långt borta. Jag vill krysta men bm säger att jag måste vänta lite. Jag viftar för lustgas. Jag hör att nån frågar efter mitt patientkort. T letar i plånboken, hittar inget. Får göra nytt. Mitt personnummer efterfrågas, T svara men säger fel på sista siffran, jag rättar. Det kommer jag ihåg. Lustigt att man kommer ihåg vissa saker tydligt, andra inte alls.

Nån gång ligger jag på sidan också, men vet inte i vilket skede. Får börja krysta och då behövs inte lustgasen längre. Halvsitter upp. Nu får jag krysta vid varje värk. 3 gånger per värk tror jag de vill att jag ska ta i. Mot slutet orkar jag inte 3 gånger. Får nåt värkstimulerande i låret. Känner att bebisen åker tillbaka lite efter varje krystning. Vill inte vara med längre, frågar om jag får slippa. Men det går ju inte. Krystar allt vad jag orkar och till slut kommer huvudet ut och sen ploppar kroppen ut! Bm säger att jag ska förbereda mig för bebisen som hon sen lägger upp på mitt bröst.

22.30 Vår lilla bebis är äntligen ute! Han ligger på magen och jag räknar fingrar och tår. Han har tio av varje. Är helt slut. Smärtan är borta. Vi har fått en bebis! En perfekt liten gosse!

Bm drar i navelsträngen och jag får krysta ut den. Gör inte ont, inga eftervärkar. Men har brustit lite, bm syr. Bebis på magen. Fötterna sticker ut, de blir kalla fort. Stoppa in, stoppa om. Njuter av att känna honom på mitt bröst.

Lillen ska amma. Bm hjälper till och lägger rätt honom. Han tuttar i 1 timme. Jag är jättekissnödig. Men får inte resa mig ur sängen förän jag ätit något. Väntar på fikabrickan som tar en evighet känns det som. Under tiden mäts och vägs lillen. 3620 gram och 51,5 cm lång. Thomas sätter på första blöjan och kläderna vi har med. Fikat kommer. Vi är trötta. Klockan är runt 2 på natten. Det är fullt på Livets Träd så vi får stanna kvar på förlossningen. De gör iordning ett rum åt oss. Sova... Skönt!

Vi är föräldrar!