Onödigt spännande i garageöppningen

Måndagar efter jobbet brukar jag vanligtvis åka på gravidyoga. Tanken var så även idag. Jag bytte om från snickarbrallor till yogabyxor på jobbet men på väg ut till bilen känner jag mig aningen tveksam till dagens pass. Tröjan jag har på mig funkar utmärkt i kombination med snickarbrallorna men med yogabyxorna som inte räcker högre än precis under magen så åker tröjan upp över magen. Jag har inget annat med. Jag kände ingen vidare lust att sitta och dra ner tröjan konstant hela passet så jag bestämmer mig i bilen för att åka hem istället.

På väg hem slår mig tanken att jag kanske skulle åka iväg och köpa en säck jord till alla balkongblommor jag fått men ångrar mig när jag tänker efter vilka kläder jag har på mig. Jorden får jag ta en annan dag och jag styr kosan hemåt.

När jag kommer till garageporten ser jag att lampan blinkar ovanför infarten. Någon är endera på väg in eller ut. Säkrast är att vänta på lagom avstånd från nerfartsrampen eftersom man inte vill backa ut i den kurvan. Ingen bil kommer och lampan slocknar. Jag åker ner. Stannar bilen som vanligt, lägger ur växeln och drar åt handbromsen. Kliver ur, låser upp, sätter mig i bilen igen och väntar på att porten ska öppnas.

Innanför ser jag att grannen som tillika har grannplatsen står och plockar grejer ur baksätet på sin bil. Jag trycker ner koppling och broms, släpper handbromsen och försöker lägga i ettan. Det går inte! Men va faaan? Försöker igen. Nä. Pulsen stiger. Släpper bromsen och då åker bilen sakta, sakta frammåt. Precis som om man hade en automatväxlad bil och släpper bromsen. Jag rullar in halvvägs genom porten. Försöker få i ettan några gånger till men den vill bara inte. Ingen växel funkar. Märker att kopplingen fastnat i bottenläge till råga på allt.

Shit! Här står jag mitt i portöppningen med en bil som inte funkar. Börjar bli lite smått stressad. Ser grannen komma gående men han bara går till soptunnan och vänder sedan mot dörren till trapphuset. Tänk om porten går igen! Gah! Jag plockar upp telefonen och ringer T. Han svarar. Säger att han måste komma ner till garaget fort, bilen har dött och jag står mitt i portöppningen. Aningen förvånad svarar han att han kommer ner.

Under tiden tänker jag att här kan jag ju inte stå. Det är ju "komma hem från jobbet-tiden" och jag blockerar infarten. Jag försöker putta bilen bort från porten och jag lyckas till den grad att porten iaf går igen. Men ingen annan kommer ju in ändå för längre orkade jag inte putta bilen själv.

T kommer och jag förklarar vad som hänt. Han sätter sig i och testar men inget händer. Pedalen är nertryckt i bott. Vi sätter E i bilstolen, för det skulle inte riktigt funka med honom springandes lös i garaget. Han blir jättekonfunderad av hela situationen. T styr och puttar i dörröppningen, jag puttar bakom bilen. Vi kommer till vår plats och enklast är att backa in skiten. Vilket inte är lättare för den som ska putta, dvs jag. Backa åt rätt håll är väl inte någon av mina starka sidor. Iofs så behöver jag bara luta mig mot fronten så backar den men lite får jag ta i. Det är säkert jättebra för Luke.

Väl inne i fickan tar vi ut E och T börjar kika under motorhuven. E blir orolig. Så här brukar det inte gå till när jag ska åka bil. Den andra grannbilen kommer få problem att ta sig in i sin bil. T säger att vi måste justera. Denna gång styr jag och T tar E på armen och börjar skjuta på bakom. E tycker situationen är jättekonstig och börjar gråta. T tar i, jag styr ut, rättar till. T går fram och puttar på fronten. E börjar bli vansinnig och högröd i ansiktet. Han vill inte alls vara med och putta bil. Bilen hamnar rakare i fickan och vi lämnar den där utan att göra något mer. Det blir nog till att ringa bärgare som får köra Axel Persson till verkstaden.

*ser födelsedagspengarna fladdra iväg*

Vet inte om det var meningen att jag skulle skippa yogan och ta mig hem med bilen? Eller om det kanske aldrig hade hänt om jag skött mig och gått på yogan?

Hur som helst så är det som det är... jäkligt tråkigt! Och dyrt blir det säkert.