Kontraster

Igår cyklade jag till jobbet igen. Jag hade Motvinden till sällskap hela vägen. Motvinden och jag är inte kompisar. Jag kan nog sträcka mig så långt och säga att Motvinden är min fiende. När vi kom fram till jobbet var jag jättearg på honom.

Medvinden och jag däremot. Vi är bästisar. Hon kom för att hålla mig sällskap på hemvägen, lite som kompensation för sin elaka bror som förföljt mig på morgonen. Medvinden får följa med och cykla när hon vill!

Idag tog jag bussen till jobbet. En ung, snygg tjej körde. Inte så vanligt i den här stan. Brukar mest va buttra gubbar. Sällan får man åka med en chaufför som kör så att man glömmer bort att man åker buss. Så var det imorse. Det va en fröjd att åka med denna tjej. Jag gjorde dagens goda gärning när jag skulle kliva av. Jag vaggade fram i mittgången till chaufförskan och talade om att jag tyckte hon körde bra. Hon blev så klart jätteglad. Faktist inte första gången jag utför just denna goda handling. Det har hänt en gång förut. De duktiga chaufförerna ska man uppmuntra!

För på vägen kom en av de buttra gubbarna fram. Knappt så han hälsade när jag klev på. Han gasade på innan jag hunnit satt mig. Det är inte lätt att hålla balansen med en stor mage i en buss som drar iväg i full sula på en gropig väg. Det gäller att hålla i sig. Det fick man göra resten av resan också, fast man satt ner. Han gasade järnet, tvärbromsade, tror han försökte pricka varenda håla i vägen. Jag kan intyga att det är lite smått jobbigt att försöka hålla balansen även sittandes, utan att hålla i sig någonstans, när tyngdpunkten i kroppen är temporärt flyttad framåt.